Anmeldelse

Sunleif Rasmussen: Dancing Raindrops

Spartansk måltid

Hur möts man på en bro? Vem går den andre till mötes, tonsättaren, lyssnaren, eller ingen (inställt möte)? Att tvingas gå hela vägen är lika illa som at tinte gå någon sträcka alls.

Sunleif Rasmussens skiva Dancing Raindrops innehåller en timmes seriös, välskriven, dyster musik. Som östeuropé förstår jag dysterhet, däremot är jag främmande för den askes som odlas med kanske inte entusiasm men i alla fall enträgenhet i den höga nord. Färöringen Rasmussen, född 1961, bjuder på en sober, spartansk måltid. Jag konstaterar all tonsätteren är kunnig ovh ärlig, känner mig bara inte riktigt inviterad till kalaset. Det är  jag som får närma mig och krypa in i den nordiske kylan. Nä, det är kanske denna distans som ÄR nordisk mentalitet.

Det melodiska materialet tilltalar mig minst, ddäremot är Rasmussens rytm och dramaturgi alltid intressant och levande. Verken med effektprocessor (Suite för gitarr, Like the Golden Sun för piano) låter ballare än de är. Den elektroniska bearbetningen känns just som effekter, som smink eller en klick kaviar på knäckebröd, mer än integrat uttrycksmedel. Det lekfullt sensuella Andalag #2 för två flöjter bryter den asketiska trenden. Sunleif möter mig på bron, vi skakar hand och dricker ett krus mjöd tillsammans.

Efter avbrottet - på'n igen! - återgår vi till den dystra verkligheten. Men det var värt att vänta för det bästa kommer till sist. Det är i slutspåret Mozaik / Miniature jag känner mig mest tilltalad och berörd. Tonen är fortfarande karg och abstrakt, men inte frånvänd.
Plusporäng förfrånvaro av publikfrieri. Minuspoäng för ... samma sak?

Mycket gott jobbat av musikerna i Aldubáran.